• Edita Halas

Speedy Gonzales & hans gäng

Uppdaterat: 29 maj 2020


Vi kliver ur bilen, Colin tittar glatt på mig i några sekunder, känner att jag inte är ett särkilt intressant föremål och ger sig ivrigt iväg till sjön med fart inte lik någon annan två-åring jag träffat i mitt liv. På vägen dit märker han en liten sumpliknande bäck och ska ner i det djupa diket. Stora halvsyster Molly är hela tiden bredvid och förhindrar en olycka att ske så där direkt i början av fotograferingen. Colin struntar i diket för hans stora mål, sjön, är så nära nu. Han fortsätter att springa, hela familjen springer efter, efter dem flåsar jag och undrar hur kan 3 vuxna och en 9 årig tjej inte hinna ikapp en sådan liten pojke. Sedan snubblar han, så klart, och slår sig i näsan så blodet rinner. Han är ledsen någon minut, men det går över ganska fort (det rimmar nästan). Sjön lockar ju. Största underhållningen vid sjön är att kasta något, vad som helst, i vattnet. Med världens största iver och brist på balans i kroppen som bara 2-åringar har. Att locka med något annat, säg fåglar, blommor, fågelbajs, prutt ljud är inte ens någon fråga om.


Det var bara att inse att allt man planerat var att glömma. I sådana fall är det enklast att anpassa fotograferingen till vad den minsta vill. Så gör vi och det blir lugnt en stund när Colin får hålla sig. Jag använder möjligheten för att ta några bilder på avstånd. Plötsligt blir han så glad över vad spännande det är, så han hoppar av glädje rakt ut i det iskalla vattnet med ett stort plask. Inte nog med det, medans föräldrarna skyndar sig att ta sig upp från backen hinner Colin springa ut så vattnet når till halsen på honom. Det är inte så att föräldrarna var långsamma: han är bara så snabb, tro mig.. Min mänskliga sida vinner över mitt yrkeskall, och jag springer också fram i stället för att fotografera. Och även om mitt fotografiska "jag" ångrar det lite grann, vet jag att djupt vatten och småbarn är inget att skämta om. Mamma Frida hinner med självklart och fiskar upp honom. Tror ni att han var ledsen eller rädd eller insåg att det var farligt? NÄÄÄ.. Han bara skrattade!


Medans pappa sprang till bilen efter ombyte, fick Colin låna min vindjacka. Men det var ju onödigt, tyckte han. Den här gången kallade bryggan, båtar och en fågelskrämma..


We called it a night. Colin blev lite förkyld efter fotograferingen men mår bra nu. Frida trodde inte att det skulle bli några bilder alls. Men jag tycker att jag lyckades ändå.


En sak är säker. Varje fotografering är inte en annan lik, precis som en familj inte är lik någon annan. Men den här sessionen har verkligen slagit rekord! Så mycket skratt och ångest på en och samma gång kan jag nog jämföra bara med en ridtur på en av Lisebergs berg-och-dal banor.