Det är sommar, jag är ofta hos min farmor och älskar att hänga med min kusin Erik. Han är cool. Jag är kanske 6 år och han 5? Nästan varje dag ljuger vi för farmor, och säger att vi ska plocka blommor på en äng nära huset, men i själva verket rymmer vi till floden en bit längre bort - dit vi inte får lov att gå själva. 

 

Min lillasyster som är 3 år känner till vårt tilltag men vi lurar henne att stanna hemma med ett löfte om att hämta vattnet från floden i en plastpåse. Ibland lyckas vi infria löftet, ibland är plastpåsen trasig och vattnet rinner ut på vägen hem.

 

Jag minns en särskild dag på rymmen med Erik, han och jag - the cool kids, går till floden och badar. Erika står vid grinden och vinkar godtroget hejdå. Hon påminner oss om vattnet i påsen.

Vi lovar på heder och samvete. 

 

Där vilar vi på flodens steniga strand, jag blundar och känner stenarna skava mot ryggen och solen stråla bränna i ansiktet, vattnet som torkar mot den solvarma huden. Solljuset bländar trots att jag blundar, och jag hör floden. Plötsligt dyker pappa upp med Erika sittandes på axlarna. Han skäller på oss, men bara lite och det känns mest pliktskyldigt för att leva upp till den förväntade papparollen. Innerst inne tycker han nog att vi är överraskande självständiga och har växt upp förbi hans uppfattning av vår ålder. 

 

Den dagen och de känslorna är mitt "happy place".

En bekymmerfri solig dag vid susande vatten, och med en känsla av att vara med

om ett litet men ändå fantastiskt äventyr. 

 

Jag har kvar många fotografier från min barndom, någonting jag är oändligt tacksam till mina föräldrar för. Bilderna har hjälpt mig etsa fast barndomsminnen. Jag minns de situationer bilderna är tagna, och allt som hände däromkring. Fotografier hjälper cementera ett flyktigt minne till någonting fysiskt. Man landar i det taktila & berörs på ett annat sätt än med bara minnet. 

 

Ibland undrar jag om vårt lilla äventyr vid floden den där dagen hände på riktigt… Jag önskar att jag har en fotografi att titta på. Så jag kan känna mig helt säker på att det är sant. 

 

För inte längesedan snubblade jag på en bild där min far pussar mig i tinningen.

Jag var 3 månader då bilden togs. Det finns en i princip identisk bild på Esther

när hon är 5 månader och jag pussar henne i pannan.

​

Att vi är så lika, han och jag... 

 

Ibland häpnas jag över hur snabbt mina första 40+ år har gått, och bävar i samma stund för hur snabbt de nästkommande kommer att flyga fram, precis som för mina föräldrar. 

 

Detta är nog mitt ”varför jag fotograferar” i ett nötskal. Jag känner glädje men även någon slags sorg och längtan efter stunder som bara försvinner. Fotografi påminner mig att vara tacksam och uppskatta

livet just nu… Därför fotograferar jag min familj och andras familjer så mycket jag bara kan. 

 

Jag heter Edita. Jag är 43 år gammal. Dotter, syster, vän, fru och mamma. 

Och jag är  en familje- och bröllopsfotograf. 

Jag är här för att ”frysa” ögonblick ur ditt liv och rama in dem för dig. 

Kanske tittar dina barn på fotografierna om, säg, 40+ år, och upptäcker likheter mellan dig och sig själva. 

Och fylls med glädje.